Igår kväll vid halv åtta tiden råkade Theo springa in i ett bordshörn. VI tänkte inte så mycket på det för tyckte inte att han var mer ledsen än vad han brukar va när han slår sig. THeo sommnade och vi glodde på tv tills jag hörde i babylarmet att han kräktes, upp till honom, hela sängen och han ner spydd. Mats rinde sjukvårdsupplysningen och jag fixa iordning theo, som vi misstänkte trodde de oxå att det var hjärnskakning. I motala tar de inte emot små barn så iväg till linköping. Väl på Us gick det fort, undersökning på akuten innan vi fick åka upp till barnkirugin på avd 53. Theo lades in för observation och eftersom han kräktes ca var tionde minut så fick de sätta dropp på honom efter bara en liten stund. Under natten kom de och kollade till honom var 30 minut, så följdaktigen har jag inte fått en blund i ögonen, tror inte att den andra mamman till barnet som låg i samma rum heller fick nån sömn den natten. På morgonen mådde theo bättre så efter att han fick behålla frukosten så fick vi åka hem. Nu är theo bättre fast han har ingen matlust men det är väll inte så konstigt när man spytt galla en hel natt. Spontant känner jag att till sjukhuset vill jag inte någon mer gång med min son, vilken hemsk känsla att sitta med honom i armarna när han var alldeles borta och jättesvårt att få kontakt med honom, förstår inte de föräldrarna som lever i den här miljön med sina barn dagligen, hur orkar de.Fast det är klart måste man så orkar man. Näe nu ska ajg gosa lite med min son, världens duktigaste pojke.